Tre månader efter jordbävningen den 12 januari 2010. FOTO: DICK EMANUELSSON

Rebellnationen Haiti ska stå på egna ben

 

Vilka reella möjligheter har det haitiska folket att bryta med den nykoloniala modellen och skapa ett nytt Haiti där den vanlige medborgaren dras in i utformningen av sin egen framtid? frågar Flammans DICK EMANUELSSON i sitt första reportage från Haiti.

PORT-AU-PRINCE / När jordbävningen skakade Haiti den 12 januari 2010 strömmade solidariteten till från hela världen. Medan Latinamerika och Karibien skickade livsmedel, tält, filtar, mediciner och Kuba ytterligare 700 läkare, skickade USA 15.000 marinsoldater. Fyra stora krigsfartyg och stridsflyg ockuperade Port of Princes hamn och flygplats. Det gjorde att franska och andra hjälpfartyg inte kunde angöra hamnen under två dagar vilket fick till följd att haitier avled av sina skador.

Den dystra kommentaren fäller Camille Chalmers, ekonom, sociolog och ordförande för den Haitianska Plattformen för en Alternativ Utveckling (Haitian Platform advocating alternative development, PAPDA) när Flamman träffar honom i huvudstaden. PAPDA är ett nätverk för den haitiska folkrörelsen.

DET ÄR LÖRDAG OCH marknad på flera platser i Port-au-Prince vilket gör att trafiken står still i den 40-gradiga hettan. Men jag har följt rådet från kamraterna på det Haitiska LO, där jag tältar tillsammans med ett hundratal från CTH, Haitis LO, att leja en MC-kille. Med honom reser jag runt i huvudstaden i ett par dagar för att filma och dokumentera den värsta förstörelsen jag har sett som reporter i Latinamerika.

En tunn kvinna i en öppen badrock går naken som i trance mot trafiken och min MC-ordenans Olevy Jeantus säger att det är en allt vanligare syn i huvudstaden. De fysiska skadorna ser man i form av människor med amputerade armar, ben eller andra skador. Men de psykiska trauman i massomfattning som jordbävningen orsakade är nu ett stort medicinskt och socialt problem, tillägger läkaren Patrick Dely.

– Många människor har psykologiska problem. Du ser och hör dem när de går omkring och talar för sig själva och många reagerar på icke adekvat sätt. Jordbävningen har lämnat djupa spår och sår och med tiden kommer dessa problem att förvärras.

HAN ÄR EN AV 700 unga fattiga haitier som har utexaminerats vid den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Han befann sig på Kuba för en fort- och specialistutbildning när jordbävningen på Haiti ägde rum. När han såg TV-bilderna från katastrofen strömmade tårarna fram.

– Jag sa för mig själv; om jag lever så är det för att mina landsmän behöver mig. Jag kan inte sitta här och dränka mig i tårar utan måste bege mig till Haiti för att bistå mitt folk.

Vi svettas kopiöst under presenningen som utgör ett tak för massor av tält i de kubanska hälsovårdsarbetarnas läger i Port-au-Prince. De har upprättat ett läger vid det gamla militärsjukhuset som redan innan jordbävningen hade tagits över av de 700 kubanska läkarna och övrig sjukvårdspersonal. De var och är en etablerad institution som alla haitier känner till. Inte så konstigt eftersom 70 procent av den allmänna sjukvården i Haiti låg under den kubanska hälsovårdsbrigadens ansvar innan tragedin den 12 januari i år. Med jordbävningen anlände ytterligare flera hundra kubanska läkare, men också en brigad av latinamerikanska läkare som hade utbildats på ELAM.

– En sak är att se tragedin på TV. En annan är att uppleva den rent fysiskt. Det handlar om platser där du som liten grabb lekte och växte upp. Dörrar där du gick in i hus där du hade vänner men som inte längre finns. Min skola där jag studerade är puts väck.

Han hade bara tre veckor kvar av sin fortbildning när jordbävningen inträffade och för kubanerna var det mer eller mindre en ”naturlag” att snabbt bege sig till Haiti.

– Att arbeta tillsammans med dem som har utbildat mig var ett privilegium under en smärtsam ”praktik” som naturkatastrofen orsakade mitt land, sammanfattar han medan den kubanska salsan denna lördagseftermiddag hörs allt starkare.

Camille Chalmers, med de fattiga bostadsområden från huvudstaden Puerto Principe i ryggen, de som mirakulöst klarade sig bättre än de rikas hus i centrum. Foto: Dick Emanuelsson.

DET FÖRSTA PLANET med hjälp efter katastrofen kom från Venezuela. En halvtimme senare landade kubanerna. Alla jag talar med menar att hjälpen från de fattiga länderna i Karibien och Sydamerika överträffade allas förväntningar. Särskilt med tanke på dessa länders egna ekonomiska problem har förvärrats än mer av den internationella krisen, menar Camille Chalmers. Han gör en svidande vidräkning med stormakternas ”dubbelspel och hyckleri” i Haiti.

– Imperialismen är en verklig dominerande kraft här. De har utövat all sin makt sedan inledningen av 1980. För den haitianska ekonomin blev den mycket destruktiv. Vi förlorade 800.000 arbetstillfällen och bands upp i ett nytt beroende till USA-marknaden. Över 52 % av de viktigaste basvarorna importerades från USA trots att den haitianska bonden kan producera samma varor. I dag är samma bonde exkluderad från den haitianska marknaden av de transnationella bolagen som har tagit över stor del av denna marknad, hävdar Chalmers.

USA:s projekt för att dominera Haiti tolkas och illustreras också genom utnyttjandet av billig arbetskraft, fortsätter Chalmers.

– De utnyttjar konsekvenserna av den ekonomiska utarmningen som vi är ett offer för och som återspeglas på företagen (maquilas) i de så kallade fria skattezonerna. I klartext vill de förvandla Haiti till en bas för skattefria zoner, utnyttja en superexploaterad arbetskraft som i gränstrakterna till Dominikanska republiken producerar textiler för export till USA men där företagen betalar miserabla löner. Detta är modellen som USA försöker påtvinga Haiti. Tillvägagångssättet är att via olika frihandelsavtal slå sönder det haitianska jordbruket vilket framtvingar en migration från landsbygden till städerna. Där har fattiga människorna inte någon annan utväg än att acceptera vilka arbeten som helst.

CAMILLE CHALMERS MENAR att trots den obegripliga tragedin den 12 januari i form av mänsklig och materiell förstörelse, finns det nu en möjlighet att bygga ett nytt demokratiskt Haiti. Där måste andra relationer upprättas mellan staten och folket men motståndet och motståndaren är inte vilka som helst.

– Vi är vittne till en mycket stark offensiv från USA som också vill utnyttja 12 januari för att förstärka sin offensiv för en ny strukturell modell i Haiti. Den innebär fortsatta privatiseringar av den offentliga sektorn eller statliga företag. En total nedmontering av offentlig utbildning, sjukvård och stöd till jordbruket. Detta får bara sex procent i anslag från nationalbudgeten medan 50 procent av befolkningen lever på och av landsbygden. Men denna strukturella modell har mötts av ett mycket starkt motstånd och vi, PAPDA, arbetar hårt i allians med arbetare, bönder, kvinnor, ungdomar för att förändra situationen. Vi accepterar inte det projekt för återuppbyggnad som stormakterna har dragit upp och bestämt och som Världsbanken genomför via oacceptabla författningsvridiga mekanismer. Landet förlorar hela sin nationella suveränitet, den haitiske aktören är helt utanför scenen.

Chalmers och PAPDA:s mål är att skapa ett helt annat projekt som aktivt drar in befolkningen och genomför genomgripande strukturella förändringar. Dessa ska bryta med det traditionella beroendet, exkluderingen, en modell som bara satsar på exportmarknaden men glömmer den lokala.

– Inom de närmaste månaderna kommer vi att utlysa ett Folkens Parlament som ska lägga fram ett kollektivt svar på den nuvarande politiska och sociala situationen där vi i grova drag definierar det land vi vill bygga. I sammanfattning; ett land som är till för alla, som bryter med det traditionella beroendet, ett fritt och oberoende land och som förenas med fosterlandets grundare 1804 då de reste sig mot slaveriet och kolonialismen och sa att alla är lika. Därför är detta år, 2010, oerhört viktigt för oss eftersom det är 200-årsjubiléet för självständigheten för många latinamerikanska nationer. Vårt motto är att ta till strid, att inte acceptera det ovärdiga underordnandet för att integrera Haiti med Latinamerikas kamp. Imperiets svar mot det segerrika slavupproret 1804 var att isolera landet helt och hållet från kontinenten, en isolering som vi ännu inte har lyckats att ta oss ur. Därför måste vi arbeta hårt för att återknyta Haiti med folkens kamp i Latinamerika.

HUR KUNDE KATASTROFEN den 12 januari anta så enorma dimensioner den gjorde? undrar jag. Och Camille Chalmers säger att svaret framför allt ska ses i de sociala strukturerna, exploateringen, polariseringen och det statliga våldet mot det haitiska folket.

– För att komma ur krisen måste dessa strukturella defekter ersättas, ägarkoncentrationen måste brytas, en genomgripande jord- och stads&bostadreform genomföras. Rätten till vatten, mat, tak, utbildning och hälsovård är fundamentala krav som måste stå i förgrunden.

– Men det är helt nödvändigt, om vi vill skapa ett Nytt Haiti, att skapa nya politiska och sociala krafter. Dessvärre har vi en politisk klass som är totalt underordnad Imperiets diktat. I visionen av en ny nation så tittar den mer mot Washington än inåt i sitt eget land. Därför måste vi främja framväxten av ny folklig politisk kraft och uttryck, understryker Camille Chalmers.

– Vi vet inte vilken profil dessa politiska krafter kommer att anta men vår målsättning är att processen ska föra samman den massiva opposition som växte fram efter störtandet av diktaturen Jean Duvalier 1986. I dag är den starkt splittrad för Imperiet lyckades framgångsrikt splittra den med olika metoder. Vår målsättning med ett Folkens Parlament är att upprätta en strategisk enighet för framväxten av ett starkt politiskt maktalternativ.

CAMILLE CHALMERS OCH PAPDA har kritiserats starkt för att ha krävt president Jean-Bertrand Aristides omedelbara avgång 2004, samtidigt som de förkastade varje form av utländsk intervention i Haiti. USA-invasionen 2004 som stöddes av Frankrike och Canada krossade alla haitiska politiska alternativ.

– Aristide växte fram som ett autentiskt folkligt alternativ och vann valet 1990 överlägset. Men redan efter några månader insåg vi att den enorma uppslutningen kring personen Aristide inte innebar ett politiskt projekt. Mycket vacklan, förvirring och obeslutsamhet blev följden. Trots det genomfördes flera viktiga reformer och svaret på det blev en brutal blodig statskupp. Statskuppens mål var att slå sönder den starka folkliga rörelse som hade vuxit fram kring Aristide.

– Efter tre år i exil återvände Aristide med en annan vision och politiskt projekt. USA och IMF påtvingade Haiti ett strukturprogram i ett läge där de politiska styrkeförhållandena hade förändrats markant. Folkrörelsen var sönderslagen och de viktigaste politiska ledarna hade av USA erbjudits exil och andra förmåner. Aristide fann sig därför mer eller mindre ensam och på den andra sidan hade han Imperiet och den inhemska oligarkin som motståndare.

– Aristides tre presidentperioder var alla väldigt olika och han begick flera misstag. De (USA, IMF, m.fl.) införde ett ekonomiskt embargo mot Haiti 2002-2003. Men Aristide mobiliserade aldrig folket som ett politiskt svar mot embargot eller kontrade med politiska strukturella reformer. I stället genomförde han flera ekonomiska och finansiella beslut som liberaliserade handeln, öppnade den haitiska marknaden för de transnationella företagen, ett beslut som blev förödande för det haitiska jordbruket. Aristide förlorade kontakten med sin politiska och sociala bas och det är denna fråga som det nya Folkparlamentet måste övervinna.

BARA NÅGRA VECKOR innan intervjun i Port-au-Prince genomfördes under FN:s regi i USA en “givarkonferens”, som bara namnet antyder en förnedring av nationen Haiti.

– Vi haitier kände och känner en stor indignation. Sedan 2005 har en rad “givarkonferenser” genomförts och det har naturligtvis inte haft något som helst resultat för Haitis folk. Psuedogenerosititeten känner inga gränser. Många gånger utbetalas inte ens dessa pengar. I april 2009 genomfördes en givarkonferens i Washington under överinseende av Bill Clinton och Världsbankens chef som lovade 400 miljoner dollar. Den 12 januari 2010 hade de endast utbetalat 72 av dessa 400 miljoner dollar. Det är mer en massmediashow än reella uttryck i verkligheten.

– Massmedia gjorde stort väsen av beslutet i USA:s kongress om att under en tioårsperiod utbetala 2,4 miljarder dollar till Haiti. Men de uppgav inte, att av de 2.4 miljarder dollarna utbetalades en tredjedel, men inte till Haiti utan till USA:s armé för sin “humanitära intervention” efter den 12 januari.

– Sarkozy kom hit och lovade 346 miljoner dollar i katastrofhjälp men i den summan drog han av Haitis utlandsskuld till Frankrike och den disponibla summan blev till slut bara 140 miljoner dollar.

– En nyligen publicerad ekonomisk rapport om haitierna som lever och arbetar i USA, visar att dessa tillför USA:s BNP 21 miljarder dollar per år. Den federala skatt som de betalar till statskassan uppgår till sju miljarder dollar per år. Och så är det för de flesta länderna i Syd, de tillför Nord rikedomar och mänskligt kapitalflykt i form av läkare med flera yrken som rekryteras till Nord och på så sätt förhindrar att landet utvecklas.

– Imperialismens agerande är en verklig skam. Ett hundratjugofem fartyg angjorde Haiti efter den 12 januari. Av dessa var fyra från USA och ett av dessa var ett fartygssjukhus. De tre övriga var jättelika krigsfartyg som dessutom var kärnvapenutrustade. Det är viktigt att folken i världen får veta att USA:s svar på tragedin den 12 januari var kärnvapen. Det innebar att de förhindrade en verklig effektiv hjälp via USA:s kontroll av hamnen i Port-au-Prince. Under två dagar förhindrade de ett franskt krigsfartyg med sjukvårdshelikoptrar, venezuelanska och kubanska flygplan att landa eftersom flygplatsen hade ockuperats av USA:s krigsflyg. Därför accepterar Haitis folk inga militära USA-baser eller den pågående militariseringen i skuggan av den haitiska krisen.

EFTER FYRA DAGAR i Haiti tar jag bussen till Dominikanska republiken men återvänder bara efter två dagar till gränsen till Haiti. Hundratals personer från grannlandet, som den 28 april 1965 invaderades men aldrig blev militärt besegrade av de 42.000 Gröna Baskrarna, genomför en solidaritetsaktion med Haitis folk och mot USA:s militarisering av Latinamerika och Karibien.

Det är 45 år sedan invasionen av Dominikanska republiken och Narciso Conde, som deltog i det framgångsrika väpnade upproret den 24 april 1965 i Santo Domingo mot militärdiktaturen, säger att “historien upprepar sig nu om vi inte sätter stopp för USA:s krigsplaner i Latinamerika och Karibien”.

Dick Emanuelsson

FAKTA HAITI

République d'Haïti Repiblik Ayiti

Huvudstad: Port-au-Prince som innan jordbävningen den 12 januari hade 2,6 miljoner invånare. 600.000 lämnade staden och 200.000 personer dog i tragedin.

Språk: Franska, haitisk kreol.

President: René Préval

Självständighetsdag: 1 januari efter befrielsekriget mot de franska kolonisatörerna som besegrades den 1 januari 1804.

Yta: 27 065 km².

Folkmängd: 9 923 243 (2009).

BNP: 1 317 dollar per capita.

Källa: Wikipedia

PAPDA, en bakgrund

 

PAPDA bildades 1995 och den främsta uppgiften var att studera och förstå globaliseringens väsen och dess konsekvenser för Haiti.

De nuvarande uppgifterna är att förklara och informera befolkningen om innehållet och konsekvenserna i den haitianska politiken, kritisera den men även lägga fram alternativa förslag som har utarbetats med människorna som bygger på deras egna erfarenheter, framgångar och misslyckanden.

Organisationen sätter fyra uppgifter i förgrunden: Utlandsskulden, nationell livsmedelsförsörjning, ett folkligt aktivt demokratiskt deltagande och integration med Latinamerika och Karibien.

Inom PAPDA återfinns feminister, miljöaktivister, ungdoms- och bondeorganisationer som försöker komplettera deras visioner och förslag för ett aktigt deltagande i utvecklingen.